the m-word
Jag är alltid trött, hängig, saknar motivation. Har jag någon sjukdom att skylla på eller är jag bara deprimerad? Jag har ingenting att klaga på, inget att egentligen vara deprimerad över. Letar anledningar men kommer inte fram till något konkret. Dividerar lite med mig själv, ändrar åsikt om min situation som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla, likt ett spel. Under de flesta perioder är jag mest lugn, tar saker som de kommer eller helt enkelt bara inte bryr mig. Min mur. Det är en slags försvarsmekanism för mig eftersom känslor, när jag känner efter, vilket jag egentligen tycker är helt onödigt, bara får mig att må dåligt. Hur ska jag placera "dåligt"? Det är ju inte heller så. De flesta mår någon gång eller jämt sämre. De vet väl i alla fall vad de mår som de gör över ändå.
Jag är hos min moster just nu ute i skärgården, Orust, på minisemester ute i deras sommarstuga. Mår så bra när jag ligger där i hängmattan och bara gör ingenting. Solen börjar gå ner, några strålar värmer ändå genom trädkronorna ner på mig där jag bara harmoniskt ligger där, gungar och vilar. Då mår jag bra. Men sen då?
Är jag depp så måste det vara den mest patetiska depression jag hört talas om.
Motivation. Vad motiverar mig till vad. Vad vill jag göra. Vad bryr jag mig om, värnar om. Jag vill aldrig ha hjälp av någon men det känns lite som att jag letar efter någon som kan fixa mig ändå. Lära mig om dessa saker och hur man trivs på ett sundare sätt med tillvaron. Det jag mår bra utav idag är bara tillfälligt och varar under mindre och mindre perioder. Ha, låter som att jag tar droger.
Jag har potential till mycket, det vet jag. Men jag kan inte se mig själv ta något som helst initiativ till det, göra någonting utav det. Jag har ingen motivation, alls. Hur ska andra kunna hjälpa mig om jag inte vill ha deras hjälp. Hur ska andra tro på mig när jag själv inte gör det.
Jag får inte ut någonting av dessa tankar. Jag behöver motivation och självdisciplin. Det vet jag. Det verkar dock som att jag förväntar mig att det någon dag ska komma på posten eller att en snäll gammal tant ska komma och bara fysiskt ge mig det i form utav ett äpple, typ. Med det sagt så säger ju det sig själv att jag uppenbarligen egentligen vet om att den enda som kan ta tag i saker och ting är jag, och det är bara att göra det.
Så.. Gör det då.. Väx upp lite till... Eller så kan du sätta dig vid sängkanten och ge upp som en annan patetisk jävla gaffel. Svårt val? Ha-ha. Äh, går till jobbet, slutar känna efter, tar det som det kommer och så känns det bra igen. Muren har återuppstått.