Shysst flik.

"Jävligt många av oss växer upp, i en tid då förhoppningar brister, framförallt åttitalister. Med bördan av våra föräldrars separationer i vår ryggsäck sitter vi och grinar över myggbett. Tyvärr har ofta den där skiten färgat oss. Men ändå kan vi knappt bärga oss att visa våra föräldrar att vi själva kan va med någon tills döden skiljer oss åt. Vilket är svårt för nu måste bara vårt egna förhållandet hålla. Så höga krav när vårt över jag tar övertag och separationsångesten håller oss kvar och man har det skit till slut. Livet ut kommer vi nog pussla med alla dessa skärvor i vårt känsloliv. Försöka känna varje gång att det är "meant to be", så med olika motiv i, olika sängar, kommer vi nog alltid låtsas som att det regnar.

Regnet faller faktiskt ner i skrivandets stund. Klishigt va, livet är skumt. Den här går ut till pappa och till Danne och till mamma, men framför allt så har ja skrivit ner den för Johanna. Sentimentalt, tänker tillbaks på flytten till Rissne. Jag lekte mamma, pappa, barn som visste för mycket. Äh, om solen skiner ska jag inte hänga. Shit, jag måste verkligen sluta låtsas som det regnar."

-Snook

Som i förra inlägget så ska jag kritisera nu igen, men sen avsluta med någonting muntrare! Så orkar du inte höra mig klaga igen, skippa halva texten.

Jag är jättedålig på att läsa andras bloggar. För jag tycker bara att det är samma visa varje gång, oftast i alla fall. De skriver vad de har gjort idag - ätit lunch och tränat nu igen, okej, väldigt intressant. Sen ska det visas nya bilder på en själv i varje inlägg - fast med precis samma ansiktsuttryck och vinkel, för att det är den bästa vinkeln. Jag vet inte, jag hajjade faktiskt i de första 10 inläggen att hon var en tjej som ser väldigt bra ut, verkligen skitsnygg! Men behöver det verkligen konstateras och ges komplimanger för varje gång?
   Fast det är klart att det är okej med bloggar där man bara tittar på de fina bilderna, men varför skriva någonting alls då? Jag skulle i alla fall hellre få kritik för mitt skrivande än att ingen ens bryr sig om att läsa. Jag har också gjort massor med såna inlägg. Finns säkert massor på denna blogg! Men, det ska vara i början det, och då var jag 17-18 år, fem år sen. Det som fick mig att reagera och börja skriva nu var ännu en blogg som jag snubblade in på där hon till och med var äldre än mig. 
   Kan tänka mig att de flesta har bekräftelsebehov, men inte såå.

Ah, och så till någonting lite muntrare. :) 
   Imorgon är det nyårsfirande hemma hos Jessica i Hammarby sjöstad! Jag älskar nyår! Bästa kvällen på året ever! Jag vet inte varför jag tycker det är så speciellt egentligen. Det är inte så att jag har så höga förväntningar att det blir en dålig kväll heller. Det är ju bara så mys. Det kan aldrig bli för uppklätt eller för mycket glitter, nästan! Det gillar jag! Sen är det inga jobbiga traditioner som ingen gillar eller inte tror på. Vem gillar inte champagne eller andra flaskor som ploppar? Stämningen vid nedräkning då det finns en liitenliiiiiten risk att Pluto kolliderar med Jorden och ba helt plötsligt exploderar allt och alla hamnar i en annan dimension där allting är gjort av plast, och det var det sista nyåret på jorden. Period.
   Nä, men någonting kanske händer! Vad vore man utan lite fantasi. Och apropå fantasi, det här med nyårslöften. Förra året gav jag inget löfte alls, jag var väl i andra tankar. Har ingen aning om vad jag ska lova detta år riktigt än heller, men det visar sig. Spännande. Jag kanske ska ta och önska mig någonting istället...


Hoppas alla får ett Gott Nytt År!

Vad irriterad jag blir... Såg en liten stund på ett program där rika, bortskämda människor ska testa på att vara hemlösa i 3 dygn. För det första; det måste vara sjukt kränkande för de som inte har något hem och är i den situationen på riktigt, inte bara på prov i 3 dagar.

Innan jag bytte kanal så hade en av de lyckligt lottade samlat ihop mynt nog för att kunna ringa hem till föräldrarna. Jag vet inte om det ens hade gått två dygn, men grinade som ett litet barn gjorde han i alla fall över att han bland annat hade smutsiga underkläder och klagade på att allting var så fruktansvärt hemskt. Ska det vara så svårt att tänka sig att det hade kunnat vara lite värre ändå och bita ihop ett dygn till? Som att han inte alls hade ett varmt hem att åka till efteråt, eller att han inte ens hade någon familj att ringa till. Hur hemskt det än låter så skulle jag hellre se honom gråta över det.

Även om denna upplevelse hjälper de stackars rika att se bortom sin lilla bubbla, hjälper dem att utvecklas ännu mer, och att det underhåller vissa av oss framför teven så känns pengarna som spenderats på det programmet totalt jävla bortkastade. Hade de inte kunnat låta 10st hemlösa få bo på ett varmt hotell i en vecka istället? Låta dem hämta sig en aning och kanske hjälpa dem få nya perspektiv på saker och ting, och motivation för att orka. Fine, sätt en kamera på det också så att ni får valuta för era pengar. Det är i alla fall ett tv-program jag skulle se på utan att själv förlora hjärnceller bara utav att titta på skiten.

Sen kan man diskutera i evigheter om pengar som kastas bort.. men då skulle det med all säkerhet komma fram en sån där jobbig dubbelmoral för min del.

Det var länge sedan jag hade en mardröm. Hade nu en jättejobbig förra natten. Egentligen var den inte läskig så som med stora gröna monster med ormarmar som äter upp dina fötter, eller som sist jag hade en mardröm för något år sedan då alla mina nära och kära blev slaktade. Inte så, utan den här drömmer var jag ständigt jagad. Sen blev jag helt galen för att ingen trodde mig. Helt kocko. Den som jagade mig var då mitt ex och hans folk. Mitt ex hade en magisk nyckel som kunde ta kontroll över andras liv så länge han var den som höll nyckeln i handen. Han planerade att ta över hela världen. Han började med att ta kontroll över mig. Det fanns ingenting jag kunde göra. Man var fullt medveten om vad som hände men man var inte den som kontrollerade kroppen. Vid något tillfälle lyckades jag ändå rycka mig ur förtrollningen och ta nyckeln ur hans hand. Jag sprang och sprang. De var hack i hälarna. Jag lyckades få ett litet försprång men visste att de snart skulle fånga mig. Så jag gömde nyckeln i en brevlåda för att förhindra världens undergång om då nyckeln återvände till hans ägo! De fick aldrig tag på mig, jag gömde mig. Det blev snabbt känt över hela stan att de letade efter mig. Det fanns nästan inga jag kunde lita på. Då jag berättade vad som hade hänt och vad som kommer att ske om han återfår nyckeln så var det ingen som trodde på mig. Den ständiga flykten och förtvivlan gjorde mig helt galen. Det sista gömstället visade sig vara på en av hans ladukrogar, på deras loft. Det var inte allt för genomtänkt. Han var nu närmare än någonsin och jag satt fast. Undergången var nu ett faktum... 

...men så vaknade jag upp på Mallorca. I världens tryggaste famn. :)

Jag jobbar heltid som servitris om dagarna och bartender på nätterna här på Harrys i Eskilstuna. Det är ett väldigt socialt yrke och man få träffa på alla sorters av människor. Vårat jobb är att ge bästa möjliga service, underhålla och alltid bära ett leende på läpparna för att ge våra gäster en så bra upplevelse som möjligt.
    Men ibland är det satans svårt... :)

Missförstå mig inte nu, jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Det har gett mig mycket gott, och bland det roligaste jag vet är när man lyckas få missnöjda och sura gäster till glada. Det förbättrar ju även min dag och mitt humör.
    Efter arbetspassen så handlar ofta samtalsämnena om just våra gäster. De som var så nöjda, som var så roliga att servera, och de som betedde sig riktigt illa och som vi anser borde gå en kurs i Krogvett. Det lär ju inte finnas någon sån kurs, men en bok måste väl någon bitter krogmänniska ha knepat ihop någon gång? Det är så många punkter som känns så självklara i hur man beter sig bland folk som häpnadsväckande nog inte många har en susning om. Jag tänker skriva en liten lista här över några sådana saker som jag anser hör dit:

- Knäpp inte med fingrarna eller vissla för service. Väldigt oartigt.
- Klappa inte till en servitris på rumpan, då kan du ställa dig upp och gå ut självmant på en gång.
- Dricks är verkligen ingenting vi tar för givet, men måste det inte vara lite pinsamt att äta tre-rätters, dricka ett par flaskor vin, få felfri service i 3-4 timmar och betalar notan på 1496:- med tre femhundralappar och säga med ett kvickt leende ”tack det är bra så”?
- Vifta inte med varken kort eller pengar i våra ansikten när vi arbetar i baren. Vi vet att du vill beställa, vi ser dig, tro mig, vi hjälper dig så fort det är din tur! Skulle inte du bli irriterad om en främling viftade någonting i ditt ansikte medan du med ett leende försöker hjälpa så många som möjligt, så snabbt som möjligt för att få sin drink och ha en fortsatt bra kväll? Vi är där för att servera dig.
- Ett klassiskt klagomål hos oss bakom baren är tjejgänget på 4 personer som skriker och skriker efter uppmärksamhet då vi har jättemycket att göra, våran stress går inte att missa. När det äntligen är deras tur så tittar de frågande och länge på varandra…..”hmmmm, vad ska ni ha? Vad ska du ha?”. Vi hjälper er gärna med förslag, det är en del av vårat jobb, men under sån stress då det är jättemycket att göra så vore det kanon om ni har bestämt er för vad ni vill dricka innan ni börjar skrika på oss. Det blir en ond cirkel av ännu fler onöjda gäster som anser att de får vänta för länge.
- Spotta inte på vårat inomhusgolv, sno inte våran inredning, rök inte inomhus och framför allt sno inte 10 mobiler, 8 kontokort och tro att du kan komma undan med en fejkad graviditet/epilepsianfall. Haha! True story.


Grejen är att precis som vårat humör och agerande påverkar eran kväll så påverkar erat oss. Nu ingår i princip alla mina punkter i våran vardag på jobbet, och det hanterar vi oftast väldigt bra eftersom de flesta av oss är vana. Det är också som sagt en del av vårat jobb. Klarar man inte det så har man valt fel yrke. Men det kommer aldrig hindra mig från att grubbla över hur människor tänker ibland…

Gick nyligen med i en grupp på facebook – ”Välkommen till Eskilstuna – det du inte vet om dig själv, det vet alla andra!”  Haha, tyckte det var lite skoj. Instämmer till fullo. Helt fantastiskt vad många som först och främst har intresset(?) och bär på så mycket värdefull information värd att föra vidare.

Jag har alltid fått höra många skeva grejer om mig själv genom åren. Det sjuka är att man vänjer sig och inte ens tar illa upp längre. Okej, en del grejer har man tagit riktigt illa upp över, men också rätt roliga! Haha, som när Micke påpekar för mig att ett annat ex kom in i lokalen. Visade sig vara en människa jag aldrig ens sett i mitt liv men som det hade gått rykten om att jag varit tillsammans med. Det blev ju bara en rolig grej, keep’em coming.

Nu, denna vecka fick jag höra ett nytt Carro-rykte bland kollegorna. Varken ett tråkigt eller roligt, utan bara ett som handlar om onödig avundsjuka.  Kollegor tror att jag går omkring med en superlön och att jag har fjäskat mig dit. Jag har 30kr mindre än den summan som jag fick höra att jag skulle ha. Har aldrig fjäskat mig någonstans, har jobbat hårt inom samma företag sen jag fyllde 18, jag är idag 21. Jag tar inte illa upp, det är ju uppenbarligen bara ett missförstånd, men tråkigt för de som går runt och är avundsjuka. Måste va skittråkigt.

Jag tror inte folk förstår tyngden i att hålla sig till sanningen! Nu är jag ingen gudagåva själv, jag har gjort mina misstag, men tycker att jag lär mig, och inte bara av mina egna snesteg. Vet inte hur alla tål att höra sanningen, men jag  tycker faktiskt att det verkar som att det inte är många som hanterar den särskilt bra! Inte konstigt att människor föredrar förskönade historier, eller bara ignorerar konfrontationer när det bara leder till ännu mer drama. Jag själv tar sanning väldigt bra. Inte alltid gjort, men efter många lögner så finns det till slut ingenting man uppskattar mer än att få veta hur det egentligen ligger till...
    Som när killen äntligen erkände att han hade varit otrogen – jag gav honom en kram och var glad efter det. Det lät ju i och för sig rätt skevt… Men tvivel hade gjort mig galen och efter det kunde jag äntligen gå vidare.
    En annan grej som hände mer nyligen var ett sms som jag fick av en kille jag hade träffat ett par gånger: ”Det är nog ingen bra ide, jag är bara ute efter sex/…/”. Hur omtänksamt är inte det egentligen? Är ärlig och säger det innan man gör misstaget. Att jag inte föll honom i smaken annars är ju ingen big deal. Sånt händer ju alla, överallt, hela tiden. Det gör inte honom till en dålig människa.



Elaka rykten, drama och hjärtetörnar, det lär man säkerligen få utstå ett tag till. Ju tidigare man lär sig att prioritera det viktiga i sitt liv och hur man bäst hanterar motgångarna, ju tidigare märker man nog till slut bara inte av det, för det rör en inte i ryggen! :)